Masken i den europeiska teatern under 1900-talet - kunskapsöversikt över användningen av mask i europeisk teater under 1900-talet och svensk teater sedan 1970-talet.

av Thanos Vovolis Dramatiska Institutet (DI) har genom åren samlat på sig viktig kunskap och erfarenhet inom området mask och teater dels genom den Maskörutbildning som bedrivits här sedan starten 1970, dels genom flera konstnärliga forskningsprojekt. Genom flera av dem har det med åren blivit tydligt att masken är ett medium och ett instrument som från oväntat håll kan belysa teatrala processer och begrepp som roll, karaktär, gestaltning, närvaro, energi, expressivitet, mimesis, teatralitet, sceniskt tid och rum. Masken är ett viktigt instrument för förståelsen av teatrala kunskapsprocesser. Gudrun Zachrisson Ones, chef för Dramatiska institutets enhet för konstnärlig forskning och utveckling, ansåg att man skulle försöka vidareutveckla denna kunskap och på sikt skapa ett forum för maskforskning - ett centrum som kan tillgängliggöra existerande kunskap inom området och som kan initiera nya kunskapsprojekt. Som ett första steg fick jag förfrågan om att göra en kunskapsöversikt över användningen av mask inom svensk teater. Den svenska 1900-talsteatern är präglad av psykologisk realism, en teaterform som är antitetisk till mask. På de svenska scenerna användes mask någon enstaka gång på 1950-talet men börjar uppträda lite oftare från och med 1970-talet. Mer exakt är det från mitten av 1980-talet och framåt som masken gör sig gällande inom svensk teater - medan metoder för maskens användning utvecklats redan under första halvan av 1900-talet i Frankrike, England och Italien, varifrån mycket av gängse synsätt, begreppsbildning och metod inom svensk teater idag härrör. Därför föreslog jag att översikten skulle omfatta maskens användning inom både den europeiska och den svenska teatern. För att undvika missförstånd måste jag här påpeka att teateruppsättningar som använder sig av mask är, statistiskt sett, en oerhört liten minoritet inom teatern i alla europeiska länder, men mask används allt oftare som verktyg för skådespelarträning. Jag måste också betona att detta arbete inte är en teaterhistorisk översikt och inte har ambition att vara helt täckande i sin presentation av regissörer, pedagoger och maskmakare som har arbetat med mask på svensk och europeisk mark de senaste 100 åren. Ett så omfattande arbete skulle kräva mycket större resurser och tid än vad vi nu haft till vårt förfogande. Jag är mer intresserad av att presentera personer, metoder och sammanhang som jag helt subjektivt värderar som viktiga för maskens återinträde på teaterscenen under förra seklet och kan bara hoppas att mina försummelser inte är alltför omfattande. För eventuella sådana ber jag i förväg om ursäkt. Jag anser att kartläggningen av metodernas ursprung, genealogier och ständiga mutationer kan skapa en större förståelse, en insikt om de samtida sätt att se på masken inom teatern som kan fungera som grogrund för ny forskning om masken och en utveckling av dess potential. Förhoppningsvis, kan det leda till en vidare vitalisering av maskarbete i Sverige och framför allt till en diskussion om just de teatrala processer som genom masken belyses på ett alternativt sätt. Athen i oktober 2006 Thanos Vovolis